Vi tycks fortfarande leva i tillståndet postköpenhamn. Allt var uppskruvat till ett klimax, med dagliga artiklar i dagstidningarna om den stundande katastrofen. Måhända tog också den kalla vintern bort lite av de värsta farhågorna för en stundande katastrof. Men detta ställer en ännu viktigare fråga inför framtiden. Hur ska något så abstrakt och som ligger så pass långt fram i tiden egentligen kunna användas och formas till en politik som både är effektiv och som också gör nytta.

Först och främst kan vi ju konstatera en sak. Nämligen att klimatet på jorden ökat någon grad mer under de senaste decennierna än vad det finns en rimlig förklaring till. Även efter borttagande av osäkra faktorer, kvarstår ändå en viss ökning av temperaturen. Detta är naturligtvis mycket allvarligt och även om inget händer under vår livstid som på ett märkbart sätt påverkar våra livsformer, är det förstås något som inte kan inväntas in till katastrofens rand.

Samtidigt behöver vi energi. Sverige är ändå lyckligt lottade med att vi har mycket vattenkraft och kärnkraft, som i detta avseende är mycket bra energikällor. Att chockhöja priser på olja och beskatta landväga transporter kan ju låta som bra medel. Rimligen kommer också dessa skatter att höjas med tiden. Men även här riskerar vi att skjuta oss själva i foten om vi tror att sådana åtgärder löser problemen globalt. Om vi förlorar i konkurrenskraft vet vi att tillverkningen flyttar utomlands och knappast till länder som har sämre villkor än i Sverige! Inte bara det att vi förlorar arbetstillfällen, de varor och proukter som tidigare producerats i Sverige, måste kanske istället transporteras genom halva Europa för att nå sin slutdestination här.

Global miljöpolitik kan i många fall vara mer verkningsfullt att bedriva i utlandet än hemavid. Det är i EU och internationella sammanhang vi kan vrida hela världen i en mer miljövänglig riktning. Ett Sverige som förlorat sin tillverkningsindustri och tappar i BNP har helt enkelt inte de möjligheterna.

Sverige ska ligga i framkanten på miljöområdet, ja kanske helst främst, men äventyrar vi våra jobb och ekonomi därmed gör vi inte bara oss själva en björntjänst, utan hela världen.